Något väldigt stort har skett här hemma i veckan!
Amanda har lärt sig att sätta sig upp från liggande, helt själv. Som med alla andra barn så skedde det över en natt bara. Dock så är det lite med hjärtat i halsgropen för mig varje morgon som man går in till henne. Jag har redan funnit henne med benen långt över sängkanten, flera gånger.
Nu väntar jag bara på att hon törs ta sig upp på sina knän och våga stå kvar där. Men det får ske i hennes takt.
Det gick ju riktigt bra med mobilbloggningen.
Atle var på en lite tidig två månaderskontroll tidigare i veckan. Naturligtvis fullt godkänd och mer därtill. Hans nya matchvikt är exakt 6 kg och 60 cm lång. Bara för skojs skull kollade jag vad Amanda vägde då hon var två månader. Hon vägde 4,2 kg. Det vägde Atle vid födseln. Nu kan man inte jämföra deras vikter egentligen.
Hur som haver, han är rund och go!
Jag är ju bara tvungen att testa detta med mobilbloggning (mycket sent ute, ja).
Här är det som alla vet superkallt och kylan är väl inte så hemsk om det inte vore för att vårt kallvatten frös natten till idag. Snabbt som tusan så ringde jag efter en rörmokare och efter ca 8 timmar kom han. Stackarn att behöva vara ute idag i denna kyla. Barnen var iallafall fruktansvärt fascinerade av hans jobb och han hade dem mer eller mindre på sin rygg och deras tusen frågor som aldrig tog slut.
Jag tror att jag håller på att bli tokig snart..
Det är så underbart och mysigt att mysa med Atle och det är ljuvligt att ha han intill sig, men när jag ibland behöver båda mina händer (för det händer!) så är det extremt svårt när han i princip vill bo i min famn. Eftersom att ingenting annat än min famn duger just nu så har vi bestämt oss för att köpa en bärsele. Men det är ju mer eller mindre som en stor djungel. Vilken ska man välja egentligen? Det finns ju massor med olika modeller och olika finesser på dem och naturligtvis så varierar priset därefter.
Den får inte vara för dyr, smidig att ha på sig, ge skönt stöd till ryggen, skön och stabil för honom. Kanske en resa inom Barnens Hus vore en idé.
Hjälp!
Igår blev minstingen en hel månad.
Tänk att man kan tycka att tiden går så långsamt och samtidigt så fort, han är redan över en månad!
Så igår var han på 1 månadskontroll och han väger nu lite över 4,8 kg och är 56 cm. Med andra ord så är han alldeles perfekt och underbart go och rund.
Det skedde något av ett mirakel förra veckan, två nätter i rad så sov han mellan kl 23-08, utan att vakna för att äta! Förstår ni så otroligt bortskämd (och utvilad) jag kände mig? Annars så sover han normalt mellan kl 23-05 och nästan ingenting på förmiddagen. Det är rent så att man måste tvinga han till sömn annars så vägrar han, som igår var han vaken mellan 08-14 och då sov han max 30 min för att sen vakna upp igen.
Så han är med andra ord väldigt social och vill inte missa nåt av vad som sker runt han.
Nog för att jag har längtat efter snön men tung blötsnö var kanske inte just det sortens snö jag drömde om.
Med fyra barn hemma och en uppfart som är i drastiskt behov av att bli skottad så räcker man inte riktigt till. De tre äldsta klarar ju sig själva och är jätteduktiga på att sysselsätta sig själva men lilleman har blivit en ”famn-barn” och vägrar sova i sin säng på dagtid. Han är väl inte heller helt förtjust att sova i vagnen om den inte är i rörelse och med en totalt igensnöad uppfart så är utrymmet otroligt begränsat för rörelse.
Men ack den som ger sig! Nu har jag dragit i lite trådar så vi får se om jag har lyckats och kanske, bara kanske jag får uppfarten skottad av något med betydligt mer hästkrafter än vad jag har.
Hjälp!!
Jag har blivit totalt förlamad sen plutten kom till världen. Jag har sån otrolig lust att hitta på saker och ting, att åka bort för att hälsa och få träffa människor, få lite mer socialt utbyte. Men när det då kommer till att verkligen ta sig iväg så låser sig systemet. Då försvinner all ork (det vill säga, jag är lat eller extremt bekväm) fast lusten att träffa folk finns fortsatt kvar.
Som tur är så ringde min lillebror idag och drog med mig och Stig på stan för att gå på rean trots att vi inte alls hade tänkt det. Men det var ytterst trevligt och skönt att få se något annat än huset. Tack lillebror!
Idag var vi på BVC igen för vägning. Dem ska ”normalt” gå upp 200gr/vecka och förra veckan hade han ”bara” gått upp 100 gr. Så ny vägning idag och han har lagt på 300gr på en vecka! Supert, då är vi tillbaka i banan igen.
Inatt har vi gjort det ”förbjudna”.
Vi har nämligen testat att ge lilleman ersättning istället för att jag ska amma varannan timme och knappt det en gång. Det flesta nätter så har jag fått amma varje timme och han har ändå inte blivit nöjd. Dessutom har han haft nå hemskt med magknip om nätterna.
Hör och häpna han har bara ätit två mål med ersättning inatt och han har sovit hela natten utan magknip!
Det är med andra ord en väldigt utvilad mamma idag. Så hädanefter blir det ersättning om nätterna.
Nöjd bebis = nöjda(utvilade) föräldrar.
Så har vi varit på kontroll då.
Fast jag vet inte om jag blev så mycket klokare egentligen. Han har gått upp, men inte riktigt som dem önskar. Fast jag hade inget att oroa mig för heller sa sköterskan. Han är trots allt bara nio dagar. Så ny kontroll igen om en vecka för att se om vi får ordning på torpet.
Att han inte har gått upp ”nog mycket” beror på att han somnar vid amningen och inte för att det är för lite näring och det tackar jag för! Så nu håller vi tummarna. Men plutten är ljuvlig för det och dem där ynka 100 gram som han inte har gått upp, ja dem låtsas vi som inget om.
Tänk att min älskade lilla plutt redan är över en vecka gammal!
Tiden går så himla fort (det eller att jag befinner mig i en konstant amningsdimma). Eftersom han har bestämt sig för att äta varannan timme, dygnet runt. Det är inte så mycket att orda om, det är bara att ställa upp.
Idag har vi kontroll på BVC så då får vi se om han går upp i vikt som han ska. Jag misstänker nämligen att jag har lite för lite näring i mjölken och om det visar sig att han har gått upp för ”lite” så tänker jag inte amma ihjäl mig. Då blir det ersättning nattetid på en gång. Jag har redan gjort den resan med Amanda och jag höll på att bli galen. Dels så skämdes jag så fruktansvärt att jag inte kunde amma henne så att hon blev mätt och dels för att det kändes som ett misslyckande att jag inte fick till amningen. Den resan gör jag inte om!
Barnen kom igår och så otroligt underbart det var! Det är så himla skönt när vi är samlade allihopa.
Det är tre otroligt stolta och duktiga storasyskon som minstingen har. Dem bästa helt enkelt.
