Livets Ljusa Stunder

Här ska ni få se vår otroligt duktiga och ja.. graciösa son när han tränar på att stå upp.

httpv://www.youtube.com/watch?v=PpQROK9JAmA&feature=plcp

Den senaste tiden så har jag läst på många olika bloggar som skriver om att de är less på att bara läsa om vilket ”rosaskimrande liv” folk tycks ha. Dem menar att allt kan inte bara vara guld och gröna skogar, vilket jag absolut håller med om. Allt går inte jämt spikrakt, för det mesta så tycker jag nog att det skumpar och svänger massor efter vägen. När sånt sker så växer man. Man utvecklas efter de olika prövningar som man utsätts för.

Jag vet inte hur många gånger som jag har haft lust att bara vräka ur mig allt jobbigt som sker kring t ex, Amanda. Men jag har samtidigt inte lust att ”hänga ut” henne heller. Hon är ett litet barn, helt försvarslös och ganska utsatt. Att påstå att hennes vardagliga livsföring är ”rosaskimrande” är bara en enda stor lögn! Att hon faktiskt klarar av att ta sig igenom en dag utan att klaga särskilt mycket, det är för mig en gåta.

Tänk att konstant ha värk, dygnet runt och ändå nästan aldrig klaga. Att ha svårigheter att ta sig fram och vara beroende av andras hjälp när hon egentligen vill klara allt själv. Att behöva finna sig i att sjukvårdspersonal måste göra vissa saker som gör så otroligt ont men ändå acceptera det. Att måsta se att det är stora skillnader mellan henne och hennes jämnåriga. Att viljan och önskan att göra vissa fysiska saker finns där, men kroppen sätter käppar i hjulet för henne. Att behöva försöka flera gånger för att klara något, som kanske i andras ögon verkar så enkelt men för henne är som att bestiga berg. Det är de gångerna det är så viktigt att finns där för henne, stöttar, lyfter upp henne och ger henne självförtroende att fortsätta. För att sen när hon lyckas få dela hennes enorma lycka tillsammans med henne. Att hjälpa henne att våga tro på sig själv.

Att vara förälder är inte ett enkelt jobb, oavsett om barnet/barnen är helt friska eller har funktionsnedsättningar. Men, och detta gäller i alla fall mig, så får saker och ting nya ljus. Att ha ett barn som kanske matvägrar eller hittar på andra hyss är jobbigt. Amanda har också sina hyss som frustrerar och irriterar. Men med alla andra bekymmer så försöker jag att tänka att detta är en del av en naturlig utveckling och att jag faktiskt blir glad av att hon håller jämna steg med sina jämnåriga. Kanske är det jag som blir lite blind och missar en del hyss, men jag känner mig enormt stolt av att hon är min dotter och att jag är hennes mamma!

Jag undrar om minsteman redan har valt sitt framtida yrke eller om han blir fundersam varför pappa har så många fler tänder än han själv.

Något väldigt stort har skett här hemma i veckan!
Amanda har lärt sig att sätta sig upp från liggande, helt själv. Som med alla andra barn så skedde det över en natt bara. Dock så är det lite med hjärtat i halsgropen för mig varje morgon som man går in till henne. Jag har redan funnit henne med benen långt över sängkanten, flera gånger.
Nu väntar jag bara på att hon törs ta sig upp på sina knän och våga stå kvar där. Men det får ske i hennes takt.